HeleneNyholm

Nu är det 1 årsedan och 5 månader sedan jag blev uppsagd från min arbetsplats. 
Just då tyckte jag inte det var så himla farligt. Jag förstod mina arbetsgivare, samtidigt som jag själv inte ansåg att jag på riktigt hade fått visa vad jag gick för. Jag tog det ganska bra. Först... 

Jag som alltid har varit en uppskattad kollega, den som alltid har blivit headhuntad. Jag som aldrig, från det att jag fyllde 15 år behövt oroa mig för arbete. Jag var nu inte önskvärd längre. Det var en konstig känsla och mitt självförtroende fick sig en rejäl törn.

Självklart ringde jag min man direkt. Redan på parkeringen faktiskt... Då hade det inte riktigt smällt in, men när jag formulerade orden - jag har fått sparken. Då klarade inte kroppen mer. Jag började gråta något så vansinnigt mycket. Inte för att jag nu inte längre kunde lyfta en lön utan för att jag inte längre var värd att satsa på... Att jag inte längre var behövd.

 

Självklart så fanns min fantastiska familj där när jag kom hem. Markus stod med öppna armar och jag fick gråta i hans famn. Samtidigt så var barnen med och stöttade upp med peppning och kramar de också. - Mamma det löser sig. - Det är deras förlust. -Du kommer snart få ett nytt jobb...

Detta var för ett oh ett halvt årsedan.

 

Jag är inte en person som sitter och väntar på att saker ska lösa sig. Jag torkade tårarna och började söka arbete. Samtidigt som jag sökte kurser jag ville ta del av. Jag sökte till Wigforss akademin - kom in - blev godkänd och fick en massa nya vänner.

Jag sökte statsvetenskap- kom in - hanterade inte det överhuvudtaget. Efter tredje icke godkända tentan gav jag upp. Ifrågasatte mig själv ännu en gång. Är jag verkligen så korkad att jag inte klarar av att studera? Vilken sorts mamma är jag som visar mina barn att man bara kan ge upp när det inte går? Vilken förebild är jag egentligen? Vem kommer vilja anställa en sådan som mig?

 

Jag gav upp helt enkelt. Jag orkade inte mer. Tvivlet och det dåliga självförtroendet tog över. Jag tvekade på mig själv, på min kunskap. Jag började allt mer att ifrågasätta både mig själv som person. Jag ifrågasatte även saker som jag aldrig tidigare har ifrågasatt... Mitt utseende? Min vikt? Min klädstil? Allt som gick att ifrågasätta ifrågasatte jag. 
Samtidigt sa jag till mina barn varje dag att de är bra som de är och att ingen någonsin ska kunna säga något annat. 
Jag brukar säga att man ska leva som man lär... Men jag gjorde helt tvärtom.

 

När man söker massa arbeten där man inte ens blir kallad till intervju så händer det något med en. Man börjar sakta med säkert att nedmontera sig själv.

 

Som tur är så har jag en fantastisk familj och en helt fantastisk vänskapskrets som inte låter mig nedvärdera mig själv. Så med deras hjälp och deras stöttning har jag rest mig igen. 

Jag är nu redo för nästa äventyr i livet.

Jag vill! Jag kan! Jag ska!

 

Detta är vad en uppsägning faktiskt kan leda till. Jag är inte ensam och jag är absolut inte unik. Detta händer dagligen och vi är väldigt många som är frustrerade och mår dåligt över att inte kunna gå till ett arbete varje dag. Det tar på vår ekonomi, det tar på  vårt självförtroende och det tar på vår psykiska hälsa.

 

Varför väljer jag att skriva om detta? Jo... för att jag varje vecka får höra att jag inte anstränger mig tillräckligt för att få ett arbete. Att det finns massor av arbete där ute om man bara vill.
Världen är inte så svart och vit som man vill ha den till.

 

Heléne